Ur Västerbottens hembygdsföreningens årsbok
NYBYGGARE OCH BERGSMÄN OCH PRÄSTER
Under min första tid i Arjeplog- för mer än fyrtio år sedan- fick
jag då och då patienter med för mig oförklarliga buksmärtor, förlamningar
och förvirringar. Man kände i socknen väl till denna mystiska sjukdom,
ibland snabbförlöpande, ibland smygande. Man kallade den "släktsjukan"
eller "tolvmanssjukan" enär den hade uppträtt med många fall
i Tolvmansgården i Kasker.
Sjukdomen, porfyri, blev så småningom klarlagd och kan nu botas och
är inte längre samma gissel som den en gång var för sockenborna. Den
visade sig vara en ärftlig åkomma, och det gällde därför att försöka
finna vilken släkt den följde.
Efter många trevande försök, många sammanställningar av
anteckningar ur kyrkböcker- som då förvarades i Arjeplogs prästgård
och icke ännu hade sänts ned till landsarkivet i Härnösand - lyckades
jag till slut visa upp att det var i släkten Lestadius-Lestander och dess
olika förgreningar som den förekom. Det blev en intressant forskning och
så småningom var denna stora släkt och dess ättlingar inom socknen och
långt därutanför klarlagd.
Vid ett tillfälle höll jag dock på att misslyckas med att få
porfyrifallen samlade inom en släkt. En stor grupp syntes stå vid sidan
av de andra. Denna härstammade från em man vid namn Jakob i slutet av
1600-talet, vars ättlingar är Holmströmarna i Kurrokveik. Men efter
samtal med minnesgoda åldringar tillrättalades saken. Arjeplogs prästgård
brann 1867 och då förstördes kyrkboken för åren efter 1826. Nu visade
sig att en bonde vid den tiden före den förkomna kyrkboken var gift med
en första hustru.
Hon dog emellertid under den anteckninglösa tiden, han gifte om sig
och även hans andra hustru dog samma tid. Det var med henne han hade barn
som efter 1867 var antecknade och därmed gick det att sammanföra de båda
leden av släkten och att samla alla porfyrifallen "på en hand".
Jag kan dock här nämna att det några lappar som har porfyri utan i
kyrkböckerna påvisbart samband med Lestadius avkomlingar. Men blodets
sammansättning avgörs ju inte helt av anteckningar i kyrkbok. Och ett
och annat erotiskt slarv har i alla tider förekommit även i lappmarken
trots präster och andra myndigshetspersoners domderande försök att hålla
moralen högt, bland annat genom förbud att införa brännvin. Vi får hålla
för högst troligt att en och annan lappflickas telning hade porfyriblod
i sina ådror. Med efterföljande uppträdande av sjukdomen.
Under detta forskande i kyrkböcker stod det snart klart att Arjeplog
förr hade en mycket enhetlig befolkning. Frånsett lapparna, som också
är stark sinsemellan besläktade, hörde den "svenska"
befolkningen i stort till blott några mäns ättlingar.
Barn och barnbarn stannade här uppe, anlade nya gårdar, gifte sig
inbördes, och befolkningen blev mycket homogen. Nasa Silvergruva började
brytas tidigt på 1600-talet och från några gruvarbetare där härstammar
till exempel släkterna Burman och Wallström. I viss mån kommer
Zackrisson-Sundström släkten därifrån medan Mattsönerna härrör från
Sorsele. Men de två mest kända släkterna från Nasafjällstiden är de
prästerliga Fjellström och Lestadius. Från prästhem kommer
Sundelinarna, men de är inte kvar i Arjeplog, och Winnbergarna vilka dock
inkommit sent 1800-talet.
Den första undersökningen gällde alltså släkten
Lestadius-Lestander med dess inom Arjeplog ännu spridda medlemmar. De härstammar
alla från kyrkoherden Johan Lestadius i Arjeplog, född 1615.
Han var son till bonden Nils Olofsson i Lästa by i Ytterlännes
socken i Ångermanland och tog sitt namn efter hemorten. Många av hans ättlingar
blev präster och lärde och behöll namnet Lestadius. Medan de som
stannade kvar som bönder och praktiska män i Arjeplog tog sig namnet
Lestander. En gren av dessa blev klockare, son efter far ända fram till
den sista klockaren David Lestander, född 1862 och död först 1932.
Tidigare hade klockarna Lestander hemman i Laisvall fyra och en halv
mil från kyrkbyn (där det nu är en känd gruva).Det störde tydligen
inte att denne kyrkans tjänare bodde så avsides.
Någon Lestadius har vi nu inte bosatt i socken men namnet Lestander
är däremot mycket vanligt, ja, till och med så vanligt att det funnit
det lämpligt att överge sitt fina släktnamn i utbyte mot något
modernare, i mitt tycke långt mindre välljudande.
Samtidigt med Johan Lestadius under Nasagruvans tid var kyrkoherde i
Arjeplog var Erik Noreus kyrkoherde vid Silbojooks silververk. Han var född
1618 i Nora by i Ångermanland och tog sitt namn efter denna. Han var gift
med en dotter till fogden över lappmarkerna Per Amundsson i Klumban vid
Piteå som i sin tur var gift med en dotter till Olof Andersson Burman,
tillika lappfogde och av den gamla Burmanssläkten. Denne är vitt spridd
i övre Norrland och kom till Arjeplog med en gruvarbetare i Nasafjäll.
Dennes efterkommande är nu bosatta litet varstans i socken.
Men Bur-männerna spriddes också över landet i övrigt. En
namnkunning ättling är Margareta Terseria, kallad Stormon i Dalom,
anmoder till en lång rad av våra lärde. Kyrkoherde Noreus` barn tog
namnet Fjellström. Bland dem och deras ättlingar har vi ett stort antal
framstående och lärde män, som betytt mycket för kulturerna i norra
Sverige. Icke minst beryktad blev Herr Pehr, efter fadern kyrkoherde i
Silbojook. Han ivrade för införande av kristendom i lappmarken och lär
ha slagit ihjäl en tredskande lapp och bränt en annan på bål då han
inte velat låta omvända sig. De efterkommande har dock lyckligtvis visat
sig vara betydligt fridsammare.
Ett flertal av barnen till de första kyrkohedarna Lestadius och
Fjellström gifte sig med varandra och från deras äktenskap härstammar
en betydande del av gamla bondestammen i Arjeplog. Av Lestandrarna blev
utom klockare, länsmänner, bosatta i Bergnäsudden, Kasker och Bougt. På
den tiden behövde inte sådana betrodda män ha sin stationsort i själva
kyrkbyn utan kunde sitta på sitt hemman långt ut i bygden. Det gjorde
till och med gamle länsman Holmström i Bougt som blev 103 år och dog först
1917.
En dotter till kyrkoherde Per Fjellström,
Justina, slarvade med en
lapp som hette Storzackri. Deras son fick nybygge i Racksund och från
honom härstammar alla dessa Per Zackrisson och Zackris Persson och så
vidare som bott där och så småningom tog sig namnet Sundström efter
det strömmande sundet.. De utgör nu en utbredd storbonde släkt. Även
del Fjellströmar blev präster i Arjeplog. Den mest namnkunnige är nog
Carl Johan Fjellström som först var officer på Jämtlands fältjägare
men sedan blev kyrkoherde i Arjeplog 1823-1853. Enligt vad gamla papper
berättar tog han med sig vanor från officerslivet till sitt muntra och gästfria
hem i Arjeplogs prästgård.
Men dess bättre även en del vackra möbler som i den mån de är
bevarade skall ingå i Arjeplogs samlingar. Hans pastorsadjunkt hette
Petrus Lestadius, hav som skrev de berömda journalerna. I Fjellströms
hem gästa Hougger, som skrev en reseskildring från sitt besök i
Arjeplog och ritade intressanta litografier - som också skall ingå i
Arjeplogssamlingarna. På en av dem ser man Petrus Lestadius predikande för
lappar på Bartutefjället. En annan gäst var Höckert som i Arjeplog
gjorde skisser till sina målningar från fjällvärden, Brudfärd på
Hornavan och andra.
En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövskisser till
sina målningar från fjällvärlden, Brudfärd på Hornavan och andra..
En av dessa skisser, till den berömda Lappkapellet, Lövmokks kapell, har
återkommit från Frankrike till Arjeplogssamlingar.
Många Fjellströmare bor än i Arjeplog, ättlingar både till höger
och vänster, En gammal fru som höll mycket på sina prästerliga anor påpekade
alltid att namnet Fjellström stavas med e utom av de där till vänster
ty de stava med ä! Intressant är att se vilken god kontakt prästfamiljerna
i övre Norrland och även norra Finland hade med varandra.
Det var mycket vanligt med giftermål inom familjerna och prästerna här
hade släktingar litet varstans som hos kyrkoherde Breninsulanus i Luleå,
Sjöberg i Åsele, Gran i Nederkalix, Björkman i Kvikkjokk, Hollsten i
Luleå och andra, alla verksamma långt bak i tiden.
Det är ytterligare några släkter som har starka grenar i Arjeplogs
bondestam. Mathias Ersson, son till en klockare i Sorsele, inflyttade 1795
och gifte sig med Gertrud Lestander. Från honom härstammar de vitt
spridda släkterna Mattsson och Davidsson, en del gifta med Wallströmar
från Nasafjäll.En annan betydande släkt är Karlbergarna härstammade
från den betydande hyttmästaren Abraham Karlberg, verksam under den tid
major Stael von Holstein styrde Nasafjäll och byggde sin majorsgård vid
Adolfström silvergruva. Abram var son till gruvfogden Karlberg som kom från
Vaksala i Uppland.
Hyttmästaren skulle ha varit en drivande karl, för övrigt inte besvärad
av de lagliga påbuden vare sig det gällde brännvinsköp eller hästaffärer
med Norge. En dag under major Stael von Holstein bortvaro brann också
silverhyttan i Adolfström, dock först sedan Karlberg lagt beslag på åtskilligt
som fanns där. På så sätt blev den sekretär av ek räddad i vilken
majoren förvarade Nasafjälls räkenskaper. Den tillhörde nu samlingarna
i Arjeplog. Stael von Holstein var bror till den vittberömda madame
Staels man. Jag vill gärna tro att i sekretären har förvarats någon
biljett från henne. Ivrigt sökande i lådor och fack har dock inte givit
resultat.
Sentida ättlingar till den livaktige hyttmästaren uppvisar emellanåt
även de en värdefull aktivitet, dock får man säga av mer lagbundet
slag.
Karlberg hade med sina båda hustrur. En Holmströmare från
Kurrokveik och en Zackrisdotter från Racksund, 19 barn av vilka ett
flertal gifte sig med ovannämnda Mathias Erssons 16 barn. Undra sedan på
att det är ett starkt släktskap mellan olika familjerna av stor
bondestam i Arjeplog, något både invecklat och roligt att utreda.
Man skulle kanske tro att dessa många släktband, dessa upprepade
kusin giften skulle medföra mindre önskvärda försämringar av
folkmaterialet, mentala rubbningar och mer. Men frånsett den här nämnda
porfyrien föreligger inte något sådant. Visst finns det familjer med
anhopning av särdrag men inte mer än vad man kan säga är normalt i en
befolkning. Snarare har de kraftfulla och livsdugliga sexton- och
sjuttonhundratalskarlar och - kvinnor som orkade med det hårda livet här
lämnat efter sig en god avkomma med många resliga män och rejäla
moror, överhuvudtaget ett starkt släkte med fast förankring i den lapplänska
jorden och god förmåga att förvalta sin hemorts angelägenheter.
Sentida och även utbredda släkter är Westerlundarna, Granströmarna och
fler. Men nu har, genom stark inflyttning inte minst vid Laisvalls gruva
befolkningen omskapats. Socken bebos inte längre till största delen av
sinsemellan befrynade grupper, den lapska och den " svenska "Det
är liksom inte någon ordning längre på befolkningsunderlaget.
Avskrivet
av Margaretha Winnberg, den 16 juli 1998
|
