Hem Annica Anders ca 9000 f.kr. -  år 2009
Långsele Annicas 
Gamla Kort 
Anders
Gamla kort
Vår Gästbok!
Födelsedagar Efterlysningar Anders tankar    


Anders nedskrivna tankar

 

Hösten 2000 Om livets skörhet
2001-01  Full Metal Jacket
2002-09-08  Den enes död, den andres bröd..
2002-09-24  Reinkarnation
2002-11-26  Förkylt!

2003-01-25  Minnen av starka händer
2003-01-26  Minnen forts
2003-03-02  Lätt om huvudet
2003-10-12  Fast forward >>
2003-10-25  Brännpunkt

2004-11-30  Bojor av helium
2004-12-04  I nöd och lust
2005-01-30  Spiralen - Anders verklighet Del 1
2005-02-03  Perspektiv
2005-03-06  Vardagens veklagan

2005-03-20  Om Moral - Anders verklighet Del 2
2005-03-21  Mera Moral - Anders verklighet Del 2,5
2005-04-04  Om Gud och löss
2005-10-05  Till dig som tar hand om mig..
2005-11-07  Förlamning i Mach 2

2005-11-16  Hungrande synapser
2006-03-28  Holy Homophobia
2006-04-13  
Lite mera Gud igen
 

 

Om livets skörhet
Skrivet hösten 2000

Narkossköterskans morgonmantra:

"Luften går in och ut, in och ut
Blodet går runt, runt, runt
och syrgas är förbannat bra."

Narkos är att förgifta en människa till dödens gräns under samtidigt utförande av livräddande åtgärder. Kallblodigt tillför man väl avvägda doser av gift direkt i blodbanan för att upphäva hjärnans livsviktiga funktioner, för att lägga en orolig själ till ro medan skalet den bor i repareras.

Enda skillnaden mellan en sömnlots och en giftmördare,
är att sömnlotsen inte säljer enkelresor om han kan slippa.

Till skillnad från oss andra odödliga, så vet den som ska genomgå en operation att dom ska dö.

Minns ni oron då ni som barn insåg att barn blir vuxna, vuxna blir gamla och gamla människor dör. Och att döden inte går över? Aldrig nånsin?

Att bli vuxen och mogen innebär att man svalt den oron och förpassat den till det undermedvetna. Man dör när man blir gammal, och jag är ung.

Man dör när man blir riktigt, riktigt sjuk - och jag är frisk.

Man dör om man skadar sig tillräckligt illa, men lyckligtvis är jag både försiktig och jävligt bra på att köra bil.

Den lögnen är grundligt genomskådad av den som ska lägga sig på operationsbordet.

För då är det barn vi alla är innerst inne - naket igen.

*****

”Nu måste vi döda den.”

Ögonen vidgades och det glada leendet slocknade när han förstod vad hon sade.

Den stora röda skalbaggen som han och hans lekkompisar haft roligt med på sexåringars vis var skadad. De vackert tecknade flygvingarna var obrukbara, och skalbaggen kunde inte heller vika in dem under de glänsande täckvingarna.

”Va!? Varför det?” frågade han upprört.

”Skalbaggen har ont, och den kan inte flyga längre. Den kommer att dö i alla fall eftersom den inte kan flyga och hitta mat längre. Den kommer att svälta ihjäl och det kommer att ta lång tid. Och den har ont hela tiden.”

”Levande djur är inga leksaker. Gör man illa dom så att dom inte klarar sig längre måste man döda dom.”

Hans ögon var sorgsna när stenen malde sönder den lilla varelsen med ett krasande.

Överst på sidan

 

 Full Metal Jacket
Skrivet  januari 2001


Hennes andedräkt var ett vitt moln i den minus trettio grader kalla luften. När hon tittade upp på mig såg jag att hennes ögonfransar var vita av iskristaller. De bruna ögonen glittrar.

Träkolven på Smith & Wessonrevolvern stack upp ur bröstfickan på min täckjacka. Tillsammans promenerade vi genom den ankelhöga pudersnön. Trots kylan var det halkigt på sina ställen så hon stödde sig på min arm.

Det är nyårsaftonsmorgon. Hon hade varit spänd inför resan. År 2000 har innehållit både djupaste smärta, ensamhet, svek, förtroenden, lust och galnaste lycka - i vild blandning. Vi var bägge spända inför de möten resan skulle innebära. En slags final kanske? Krafterna räcker precis fram till skjutplatsen. Nästan en hel kilometers rask promenad på halkigt, osäkert underlag - en prestation med tanke på hennes ömma, inflammerade ryggmuskler. Medan hon vilar laddar jag revolvern med sex helmantlade .38 patroner.

Visa mig din familj och jag skall säga dig vem du är. Vi lämnar avtryck på dem vi möter, och familjemedlemmarna är de människor som präglat oss mest. Som en klunga stenar som slipas mot varandra. Jag ville att hon skulle lära känna dom. Ville att hon genom att lära känna dom, kanske skulle lära känna även mig. Lite närmare. Lite mer.

Revolverns tyngd, den sex tum långa pipan och det noga avvägda trycket gör skjutningen till en njutning. Min lillebror sade till mig kvällen innan att insistera på det vapnet. ”Låt gubben skjuta med Colten”. Ett bra råd - två skjutplatser bort grimaserar min far när hälften av patronerna klickar. Vad hjälps det med pärlemorkolv på pistolen när vapenfettet stelnar i kylan? Annica ler skadeglatt åt frustrationen. Mitt vapen är smort med bara ett tunt lager vapenolja. Tack lillebror!

Trots språkförbistringen kunde man inte missta sig på den varma glimten i den vithåriga gummans ögon. ”Det var roligt att träffa dig, men kan du inte be honom lära dig lite finska till nästa gång?” sade hon på Meän Kieli. Ni skrattade och kramade om varandra efter att jag översatt.

Skjutningen och prisutdelningen är överstökad, och du har vänligt avböjt min fars glada förslag att prova på lite pistolskytte på direkten. Du var tvungen att lova honom att skjuta till sommaren istället - ett löfte som jag vet att han myser över fortfarande.

Du ser mig i ögonen och säger leende: ”Du var som en liten lycklig grabb därborta på skjutbanan.”

Javisst var jag det.

Överst på sidan

 

Den enes död, den andres bröd...
Skrivet 2002-09-08

Döden hade inträtt för flera månader sedan. Det märktes både på lukten och på skinnets oljigt gulaktiga färgskiftning. Huvudet behövde jag inte avlägsna, det var redan borta. Istället lät jag knivspetsen sprätta upp magen. Inälvorna var mjuka och bleka, och medan jag raskt tömde bukhålan vattnades det i munnen på mig. Jag vände det mjuka kadavret med det gapande hålet nedåt och trycker krossande hårt för att få benen att lossna från det sönderfallande köttet.

Nu kan jag knappt bärga mig längre. Munnen är fylld av saliv, och jag noterar i ögonvrårna att mina kultbröder och systrar redan påbörjat måltiden. Nu är det bråttom!

Med darrande händer vänder jag över den krossade kroppen igen, hugger tag i kotpelaren och river långsamt ut ryggraden.

Mjälloms korntunnbröd, hackad lök, bifftomat, nyss uppgrävd mandelpotatis och gräddfil spetsad med örtkryddor och vitlök (jo, det är sant - min egen uppfinning där) fullbordar kulthandlingen. Fryskall Finlandia Limevodka för den lilla firren att simma i!

Det är något skönt perverst över surströmming!

Överst på sidan

 

Reinkarnation
Skrivet 2002-09-24

Rimfrosten har kommit och svept in de fortfarande levande bladen i vacker, frasande massdöd.

Inte utan vemod påtar jag på med mitt hemman - kolonilotten på femtio kvadratmeter strax utanför bostadsområdet. Jorden är rätt eländig, urlakad på näring efter alltför många somrars odling utan gödsel. Den är nästan helt tom på växtrester, då solen torkat upp marken består min lott av ljusbrunt damm. Med några fattiga rädisor i.

Men den var min allra första "egna" mark. Nu finns bara några jordgubbsplantor kvar där som jag ska flytta till min nya lott så fort jag ids.

Årstiderna får ett sammanhang. Jag har bäddat ner lökar av tulpan, påsklilja, pingstlilja och snödroppe i myllan samtidigt som jag för mig själv önskat dom lycka till och sov så gott tills dess att solen kommer tillbaka i april/maj.

Jag har laddat jorden i den nya kolonilotten med tolv skottkärror koskit, och nästa vår skall dessutom ett antal balar med okalkad torvströ myllas ner i marken för att streptomyces scabies ska få ett helvete. Svampen som orsakar potatisskorv gillar inte lågt pH, och torvströ är surt. Jag vill ha potatisen ren och fin nästa höst.

Potatis ja. Phytophora infestans är en ännu jobbigare fan än Streptomyces. Årets potatisblast var söndervittrad av bladmögel redan i juli.

Fool me once, shame on you. Fool me twice - shame on me!

Nästa år blir det andra visor. Då kommer sättpotatisen att heta Escort, Ovatio, Herta eller Matilda. Dom är för bladmögel vad Minas Tirith är för orcerhordarna.

Odling som schack. Odling som actionspel. Vänta bara!

På vår uteplats sitter jag och myser. Luften är kylig, piptobaken är stark. Medan jag andas ut dimma och rök sitter fågelholkarna uppsatta i träden och väntar på nästa års nykläckta.

Jag lever på ett sätt jag aldrig levt tidigare.

Överst på sidan

Förkylt!
Skrivet 2002-11-26

Jag växlar mellan febrig frusenhet och svettiga Alvedonblodvallningar. Det är synd om mig, ty mitt huvud känns som fyllt av gul, solkig bomull.

Men det är synd att klaga. Att ligga i soffan med huvudet i hennes knä, känna svala händer på den varma pannan, känna hennes varma, mjuka bröst mot kinden.
Att vara sjuk är väl använd tid! Synd att det inte händer oftare bara :-)

Livet knallar på i samma gamla hjulspår annars. Ingen intressant ångest. Lugn trygghet, trivsam vardag med skottande av altan (jovisst) och påfyllande av fågelbord.

Jag vill gifta mig, jag vill se Sagan om de Två Tornen och göra en småförbjuden resa till Uppsala.

Och jag önskar just nu lite inspiration för att göra denna text lite intressantare.

Men det verkar inte som man kan få allt här i livet.

Ber att få återkomma.

Överst på sidan

Minnen av starka händer
Skrivet 2003-01-25


Till lagårn vill man alltid följa. Det luktar gott där, den djurvarma luften mättad av mustig koskitsarom.

Det är lika roligt både sommar som vinter. På sommaren uppflugen på kärran bakom mopeden, mellan 50-litersmjölkflaskorna av aluminium, eller maitobänikät som dom heter på tornedalsfinska. Farfar kör mopeden, farmor kommer efter på cykeln.

På morgonen brukar korna stå och vänta med fyllda juvrar vid gärdsgårdsgrinden. De flesta är vita och svarta, några är brunröda. Jag har lärt mig att de svartvita heter SLB - svensk låglandsboskap, de bruna heter SRB - svensk rödbrun boskap. Dom heter Stjärna (hon har långa vackra, vassa horn), Majrosa (den äldsta kossan), Maja (hon ger mest mjölk av alla), och så Gullan, Majas dotter - hon som varit min ända sedan hon var nykalvad.

Jag, min bror och mina kusiner tjingade jämt varsin kalv som blev våra. Vi döpte dem, och kånkade spannar med kalvfoder till dom. Våra knogar var fnasiga av sugande, sträva kalvtungor. Misstaget att välja en tjurkalv till sin egen gjorde man bara första gången - eftersom dom alltid slaktades som årskalvar. Tjurkalvarna hette efter den näsbrännan alla likadant, nämligen "Pekka".

När gärdsgårdsgrinden öppnas promenerar korna makligt in i sommarlagårn, dom hittar sina egna invanda bås själva. Djurens päls är rena och nästan glänsande, korna håller sig rena då dom går fritt i sommarhagen. Jag tar fram radarflaskan och sprejar stora moln över deras ryggar. Tusentals mygg, knott, broms och häststyng lämnar korna i stora moln och flyr i panik till det lilla, grundligt skitiga fönstret där massdöden sker. Fönsterbrädan är täckt av en driva döda blodsugare, de nytillkomna avlidna lyser röda av koblod som små stänk i den gråbruna högen av insektslik.

Farmor och farfar går från ko till ko med rostfria spannar och mjölkar för hand. Mjölken i farmors hand piskas till skum, varesig jag eller farfar kommer i närheten av hennes hastighet. Spannarnas innehåll töms sedan genom en filtertratt ner i mjölkflaskorna. Hemma på gården har farfar murat en liten bassäng i lagårdsköksgolvet. Där ställs mjölkflaskorna i kallt vatten i väntan på mjölkpallen vid vägen och mejeribilen.

Och jodå, min lillebror kan garantera att det vattnet är kallt, efter den misslyckade balansakten på bassängkanten.

Det är en annan värld, ett annat språk. Andra färger och andra dofter.

Hemma består vardagen av skolan med dåligt stekt blodpudding, Hej Matematik och Sam och Ria i läseböckerna. Kompisar som man cyklar omkring med, ärtrör och slangbellor som man skjuter märlor av böjd ledningstråd med.

Hos farmor och farfar är det råttjaktsexpeditioner med påkar, kojbyggande, fiske under landsvägsbron (Min kusin fick alltid störst fisk av nån anledning), slakt och höbärgning under sensommar och höst. Vårt jobb består i att vispa runt blodet i hinken medan det slocknande kalvhjärtat pumpade ut det ur avskurna halsartärer. Vi hoppar runt i det torra höet medan ladorna fylldes på inför vintern så att det skulle få plats mer.

Farfar hade arbetshäst, stabila tunga nordsvenskar som drog plog och slåttermaskin, hösläde och hökärra. Maja, den första hästen jag minns efterträddes av Brunte, som var så stor att hans hovar rev upp den solvarma asfalten på landsvägen. Han kunde tre kommandon: >smacksmack< = Snabbare, Prrroo = Bromsa och Håmmi, håmmi! = Backa.

Klok som han var hade han autopiloten inställd på sommarlagårn dit han var mest van att gå. Man behövde bara ange riktningen då och då under färden, vid kritiska vägskäl. Skulle man rakt fram till åkrarna på Holmen, så behövde hästen bara ett kort ryck i ena tömmen då man kommit till vägskälet till sommarlagårn.

Brunte gillade morötter och snus. Hans rygg var bred och saknade handtag, vilket man upptäckte vid barbackaritten då man långsamt kommit på glid över den blanka hårremmen över de arbetande musklerna. Att han var hög upptäckte man också, landningen i den nyslagna åkern var hård.

Vi jagar grodor, badar i torneälven och skjuter luftgevär (Hoppas Patrik i granngården kan förlåta mig för att jag prickade honom under vänster öga med en vältuggad tuss toalettpapper), vi pinkar från förstubron och sover i tält. Jag och min kusin hittar min farbrors undangömda porrtidningar och läser med uppspärrade ögon. Piff och Raff och en bestört farmor som river tidningarna ur våra händer när hon kommer på oss.

Farmor som smörjer Vicksalva på mitt bröst då jag är förkyld.

Det är liv och död om vartannat, nyfödda kalvar och bortsprungna gårdskatter återfunna på den katthatande grannens rävåtel. Åren går och vi växer på en diet av doppikopp, stekt fläsk med smör och oseparerad mjölk med gräddhinna. På hösten dricker vi litervis av "brugaletti" - svagdrickan som farmor brygger på bakjäst, socker och maltessens som hon köper från varubussen som kommer två gånger i veckan.

Det var smärtsamt när Saga, den snällaste kon i hela lagårn blev för gammal och med ögonen uppspärrade av skräck tvingades upp i slakteribilen.

Det var smärtsamt för farfar som först glatt uppmanat oss att göra processen kort med "dom jävla gråsparvarna", sedan upptäckte att jag och min kusin istället knäppt de två talgoxar han matat hela vintern med min luftpistol från Hobbex.

Det kändes vemodigt när farmor och farfar avvecklade jordbruket ungefär vid den tiden då jag började gymnasiet. Men jag hade fullt upp med mitt, vardagen var full med naturvetenskaplig linje, min första flickvän och.. livet i största allmänhet?

(To be continued..)

Överst på sidan

 

Minnen forts.
Skrivet 2003-01-26

Livet ja..

Utbildning. Det misslyckade försöker att bli datorprogrammerare, att istället halka in på sjukhuset som en smått skräckslagen vikarierande mentalskötare på akutpsyk bara för att förvånat upptäcka att man hittat rätt. Sjuksköterskeskola, vidareutbildning till narkossjuksköterska. Ideliga flyttar mellan studieorter och praktikplatser. Förhållanden som stiger som solar och faller som pannkakor.

I detta relativa kaos är tornedalen konstant. Någorlunda konstant i alla fall. Sommarlagårn förfaller ända tills farfar river rasket. De gamla Bolinder-Munktelltraktorerna som efterträdde Brunte motioneras med snöskottning, och vid högtidliga tillfällen kopplas slåtteraggregatet och en vildvuxen åker rakas raskt ner till stubb.

Det blir helgbesök då och då, vardagsflykt med fisketurer till de gamla gäddfiskeställena. Kamouflagebyxor nerstoppade i stabila kängor, svart keps och tjärdoftande skokrämsliknande myggpasta för att hålla de mörka molnen av insekter på avstånd.

Under ett och ett halvt år är jag Kuivakangasbo själv. Bor i gammelstugan brevid farföräldrarnas hus, arbetar på vårdcentralen i Övertorneå. Deltar i ambulansutryckningar, badar bastu, tåflörtar med blonda Katarina som jag jobbar natt med och skaffar mig vänner för livet. Blir en källa till stor munterhet för farmor som skadeglatt upptäcker det blålila sugmärket på ena örsnibben efter ett besök hos en tillfällig älskarinna. ”Du måste ge henne mat först, pojk! Aldrig att jag har bitit farfar i örat sådär!”

Till slut får jag för mig att livet ändå måste gå vidare, lämnar Övertorneå till förmån för det stora sjukhuset i Boden.

Medan jag packar mina lådor sitter farfar tyst på stolen i köket. Suckar och säger ”Ja, nog blir det tomt här nu.”

Några år senare sitter jag brevid hans säng på intensiven på Kalix sjukhus. Hjärtövervakningsmonitorn är släckt, på nattduksbordet brinner ett ljus. Jag gråter inte, men tårarna rinner ändå fritt nerför mitt ansikte. ”Jo, farfar. Nog blir det tomt här nu.”

Hon överlever honom med drygt fem år. Flyttar sovrummet från vindan ner på bottenvåningen. Får det gamla Per-Albinhuset bostadsanpassat för att slippa trapporna ner till toaletten i källaren. Knäna utslitna, ögonen sämre av åldersdiabetes. Tacksam för de besök hon får då och då.

Farmor med min dotter i famnen, hon som föddes fyra månader efter hon blev änka. Hennes händer som smeker Jennifers hår medan hon sakta säger ”Fammos lilla piga” på bruten svenska. Jennifer kramar tyst om henne, ler blygt.

Hennes händer är fortfarande breda med grova fingrar. Händer som gått i arv till min far, till min lillebror. Kanske till min son. Vi får se.

Jag och mina föräldrar stryker hennes vita hår medan hon slutar andas ett halvår senare.

Det blir tomt här nu.

Överst på sidan

 Lätt om huvudet..
Skrivet 2003-03-02

..känner jag mig efter min senaste träff med klippmaskinen. Normalt brukar jag lämna ungefär en halv centimeter hår, men nu for "Vafanskamansparapåskitenför" i mig och rubbet rykte. Ha!

Efter fullbordat värv glodde jag mig själv i spegeln och konstaterade att jag nog måste bete mig extra snällt så att folk inte tror jag gått med i begåvningsreserven VAM.

Sambon skrek till då hon fick syn på mig, sade att jag nog var vackrare med dom där fem millimetrarna på skallen. Samtidigt fick hon en drömsk glimt i ögonen och tyckte jag såg härligt elak ut.

Jo, jag vet. Manlig fåfänga. Stäm mig :)

Det är annars söndag i bostadsrättsområdet. Egentligen skulle vi ha varit på affären, men Granadans bilbatteri var tomt. Om en timme eller så går den att starta igen efter laddning. Jag har satt upp handdukskrokar i badrummet.

Som ni säkert konstaterat vid det här laget har jag ingenting speciellt att skriva om. Caesar sade ju "Jag vill ha feta människor omkring mig, välkammat folk som sover gott om nätterna."

Jag känner mig sådan nu. Fet och välkammad, om det inte hade varit för frånvaron av hår då. Passivt välmående. Och det stör mig lite.

Det blir ljusare, fåglarna har övergivit mitt fågelbord till förmån för skogen och själv känner jag en spirande lust att göra något galet. En vuxenvariant av Ronjavrålet?

Jag vet inte än, den som lever får se. Och jag har tänkt leva länge. Och mer.

Överst på sidan

Fast forward >>
Skrivet 2003-10-12

1. Jordbruk: Salladen blev fin och frodig, trots ett idogt tuggande av gröna blad fick flera kilo övermogen, besk sallad förpassas till komposten under sensommaren. De vita istappsrädisorna hann också bli träiga. Vitkålen och blomkålen åt masken upp, broccolin blev stor och pampig, men med ynkligt små ätliga buketter. Kompost!
Potatisen överlevde bladmöglet väl, grönkålen blev magnifik men rödbetorna en besvikelse. Den handfull små rödbetor jag trots allt tog rätt på, kokade och åt med smör - skrämde halvt livet ur mig då toalettskålen färgades röd då jag pinkade några timmar senare. Kolonilotten är nu iordninggjord och turboladdad med hysteriska mängder koskit inför nästa sommar. Yihaa.

2. Djurliv: Kajungen vi tog hand om såg ut att arta sig väl till en början. Den åt makaroner och daggmask med stor entusiasm. Den hann till och med bli tam och satt på våra axlar medan vi stolt promenerade runt på området. Vi döpte den till Munin. Den tredje morgonen låg den död och kall i sin låda. Han (?) fick sin grav vid foten av en björk i skogen där solljuset silade ner genom lövverket.

3. Naturromantik: Den mörklockiga spände sina vackra bruna ögon i mig och hela hennes kropp visade hur illa hon tyckte om situationen. Jag flinade och höll fast roddbåten då hon motvilligt klev i. Efter en dags rännande i tornedalen - Juoksengi marknad, utsiktstornet på Aavasaksa och ett rännande efter finska delikatesser i Ylitornio - var hennes tålamod med sin barnsligt lyckliga fästman extremt kort. Hon knorrade och morrade för sig själv medan jag rodde ut mot Kuusijärvis vassruggar.
Jag häktade på en blank spinnare på hennes fiskerev och beordrade henne att kasta ut. Med en bitter min lydde hon. Rycket i spöt tystade den förbannelse hon hade tänkt slunga i mitt barnsligt flinande nylle. Strax efter drog hon upp en stadig matabborre. Två timmar, tolv abborrar och fyra gäddor senare gick vi åter i land - denna gång med barnsliga leenden i stereo.

4. Kärleksliv: Jag och den mörklockiga gifte oss den 10:e juli vid Torneälvens strand. Platsen heter Kattilakoski, och är den punkt där polcirkeln korsar Torneälv. När vi sagt "ja" till varandra bröt solen fram bakom prästen, och det såg ut som han skimrade.

5. Nutid: Dagarna blir allt kortare, rimfrosten får gräset att frasa under fötterna på morgnarna. Fågelbordet har blivit uppgraderat till en större modell och vi har sett talgoxe, gråsparv, pilfink och bergfink smörja kråset. På dagarna lotsar jag oroliga själar genom kemisk sömn, under kvällarna myser vi i den nya skinnsoffan framför Fame factory. Bert är ett rövhål, Sara Lövgren är ett geni och livet leker i den höstfärgade vardagen.

Överst på sidan

Brännpunkt
Skrivet 2003-10-25

Hjärtslagen kom allt glesare, och någon tryckte på katastrofknappen.

När personsökaren vrålar till elektroniskt liv i fickan flammar medvetandet upp av adrenalinbrand. Synfältet
krymper till ett hyperskarpt fokus. Brännpunkt. Efteråt kan man betrakta minnet av det hela som en serie hårt kontrasterade fotografier mättade med detaljer.

Hon anlände till rummet ungefär en minut efter alla andra. Trött av smärta och värkarbete, ögonen lysande av ångest och av den stora ovissheten. Hennes mörka hår kortklippt och rufsigt, ansiktet rött av ansträngning, sammetsglans av svett.

Jag hann säga "Vi har inte tid att prata, men jag lovar att vi ska ta hand om dig och barnet på allra bästa sätt", sedan träffade de 400 mg thiopental jag avfyrat in i hennes blodomlopp hjärnan som en brusande tidvattenvåg och slungade in hennes själ i glömska och medvetslöshet.

Trettio sekunder senare var slangen i hennes luftrör på plats och skalpellen skar snabb igenom hud, muskler och livmoder.

Den lilla människans ansiktsuttryck var allvarligt och värdigt, ögonen slutna, läpparna mörka och lemmarna mjuka och slappa. En minnesbild av en liten fot insmord av blod och mekonium när barnmorskan rusar ut till återupplivningsbordet utanför rummet.

Jag väntar vid sängen på att hon skall öppna ögonen. Till slut tittar hon upp, har svårt att fokusera.

"Är barnet dött?" frågar hon med hes röst. "Nej", svarar jag. "Men barnet mår inte bra."

Det är allt jag vet. Det hade tagit över tio minuter innan den lilla människan började andas själv.

När jag lämnat henne minskar min egen hjärtfrekvens, fokuset mattas.

Kommer underfund med att jag inte vet om det blev en pojke eller en flicka.

Jag hoppas.

Överst på sidan

Bojor av helium
Skrivet 2004-11-30

Både Annica och jag hade varit gifta innan vi träffade varandra, vi hade barn och dyrköpt erfarenhet av hur äktenskap och familjeliv kan falla sönder till skilsmässa. Äktenskap? Been there, done that. Skilsmässor och separationer är stark medicin som rätt skoningslöst bryter ner rosenröda illusioner.

Låter lite bittert? Kanske, men bittra var vi inte! Men ingen av oss var speciellt intresserade av att göra om de misstag vi tidigare gjort, speciellt inte när det fanns så många nya, fräscha att utforska!

Jag gav mig fan på att vara så ärlig gentlemot henne som jag bara kunde - dolde ingenting utan berättade om mina drömmar, om mina fantasier, om allt jag gjort och ångrat, om allt jag inte vågat göra - och ångrat..

Och hon tog emot, lyssnade och berättade själv.. För mig växte hon snabbt , hon blev min frimodiga och hungriga knullkompis, hon blev min hetsiga förälskelse, min brinnande jäkla.. kärlek. Samtidigt var hon min fiskekompis, min fyllepartner, min allra bästa vän - en sådan som man kan berätta allt för, utan förskönande omskrivningar.

Och hon ville ändå ha mig. Trots att jag ärligt älskat förut så var det här något nytt för mig. Det var djupare, råare och intensivare.

Den första Maj 2002 var mina föräldrar på besök hos oss. Vi lämnade dom ensamma och tog en kvällspromenad på tu man hand. Under den promenaden bytte vi förlovningsringar med varandra, lite rått garvande under en gatlykta vid en parkeringsplats. Jag minns skrattet glimta i hennes vackra bruna ögon. Vi hade varit tillsammans i inte fullt två år.

I Juli 2003 gifte vi oss. Platsen var i mina hemtrakter i Tornedalen, på den punkt där Torneå älv korsar polcirkeln. Närvarande vid ceremonin var bara vi, prästen och två av mina vänner som vittnen. Prästen, förresten. Hört talas om den där prällen i Umeå som sedmera fick kicken pga vänsterprassel? Thats the man!

Det var så rätt. Och jag kan inte i resonerande ordalag förklara varför det var RÄTT. Skulle jag försöka, hade jag kanske svamlat på i ordalag om att äktenskap är att visa juridisk omtanke om varandra, eller att det är att bekräfta sin kärlek inför världen.

För mig är det bullshit. Jag hade gift mig med henne oavsett juridiken, oavsett om vi hade hållit det hela hemligt tills vi dog eller något. Det hade inte spelat någon roll.

För hon vet ju. Hon vet allt. Och jag är trygg och lycklig med det.

Det är rätt.

Överst på sidan

 

 I nöd och lust
Skrivet 2004-12-04

Han hade kommit till kylan av kärlek.

De flesta håller sig för skratt då de sitter framåtlutade på ett operationsbord medan vasst stål sticks in mellan ryggkotorna. Jag hade ett undantag framför mig denna gång.

Svenskan var bruten, humöret var det inte - trots nervositeten. Femton år hade han bott vid medelhavet, oj oj - kvinnorna! Borde vi inte fundera på att semestra där? Kvinnorna överlät han gärna till oss, för orken hade visst blivit sämre. Han hade själv mött kärleken vid medelhavet, gett upp allt och flyttat till henne, till snön och kalla vintrar. Ansiktet visade att det hade varit ett enkelt val.

I ett halvårs tid hade magen gjort ont, och toalettpappret hade varit blodigt ibland. Hur långt in i ryggraden skulle den där slangen egentligen stoppas? En halvmeter?

Med ett snett flin visade jag några centimeter med tummen och pekfingret. Han log och blinkade glatt.

Kirurgernas händer bekräftade röntgenfyndet. Tumören var stor och pressade samman tarmen, vilket orsakat smärtorna. Levern var fullsatt med dottersvulster, och primärtumören hade vuxit fast mot bukspottskörteln och både nedre hålvenen och kroppspulsådern var inpackad i tumörmassa.

Det enda kirurgerna kunde göra för att hjälpa honom var att koppla tarmen förbi det förträngda stället. Att fördröja, kanske skänka ytterligare en tid av relativt ostört liv. Stämningen var frustrerad och uppgiven.

Jag såg honom på uppvakningsavdelningen ett par timmar senare. Han hade vaknat, epiduralkatetern fungerade fint och blandningen av marcain och fentanyl polstrade in nervrötterna i behaglig bortdomning.

Han log när han fick se mig, tog min hand och tackade. Men leendet nådde inte ögonen. Han var rädd för att fråga, och jag erkänner att jag var rädd för att ge några svar.

Men när han berättade att hon, hans vinterkärlek, hade funnits där då han vaknade - då glittrade blicken.

Överst på sidan

 

Spiralen - Anders verklighet Del 1
Skrivet 2005-01-30

Min värld är inte ond, den är inte god. Den bara är som den är, ett soldrivet, biologiskt system av liv, baserat på en genialisk liten spiralvriden molekyl av nukleinsyra.

På samma sätt som denna spiral upprepar sig gång på gång, varv efter varv – upprepar sig hela tiden det biologiska system som vi lever i – och som vi är en del av. Det är en osynlig, mäktig dans som kan vara svår att se till en början, men har man väl upptäckt den så kan man inte längre undgå den. Någon religion behövs inte – inte heller någon mysticism, New Age eller övernaturlighet.

Spiralen börjar i mikrokosmos, bland virus som inte ens lever. Små kapslar av protein med innehåll av kodade spiralmolekyler. Enda gången ett virus lever är då det tömt sitt innehåll in i en annan cell, koden har tagit över cellen och förvandlat denna till en fabrik som massproducerar nya viruspaket. Till slut smälter cellen ner och tusentals nya, döda viruspaket sprider sig för att kanske hitta en ny cell att ta över – som en svärm drivande mikroskopiska minor.

Ett virus får inte vara för effektivt, det får inte vara för dödligt. Dödas alla celler i närheten finns inget liv kvar, och viruset kan inte sprida sig. Det är inte ont, det är inte gott. Det bara är som det är.

Mer avancerade encelliga organismer, bakterier, amöbor och toffeldjur, är hopkok av flera små delar – delar som en gång i tiden var självständiga varelser som evolutionen föst ihop under samma cellmembran. Encelliga organismer kan leva av ljus om de innehåller klorofyll, men de kan också leva på att äta upp andra celler. Det råder hela tiden en konkurrens, där den som är effektivast får äta mest, och därför kan dela sig oftast och fylla utrymmet på de andra, mindre effektiva organismernas bekostnad.

Men återigen – är organismen för effektiv och brer ut sig för mycket, då försvinner livsbetingelserna och hela kolonin dör ut. Det är inte ont, det är inte gott. Det bara är som det är.

Flera celler som klibbar ihop sig med varandra bildar en vävnad. Olika typer av vävnader bygger upp organ, och olika organ bildar en kropp. Kroppen på en daggmask, kroppen på en julgran, en rädisa, en kärrspindel eller en dörrförsäljare.

I en kropp har cellerna anpassat sig, men de lever fortfarande sina egna liv och dör sina egna dödar. Men de klarar sig inte själva utan är beroende av andra celler. Kroppens celler behöver bada i vätska mättad med syre och bränsle för att kunna arbeta och leva. Denna vätska berikas hela tiden av cirkulerande blod som samtidigt städar undan avfallsprodukterna.

En kropp är ett gigantiskt samarbete av celler som allihop vill ha det gott och behagligt under sin livstid. Tillsammans skapar dom den miljö och de förutsättningar som de alla behöver för sin existens.

En cell som gör elakartat uppror mot denna ordning, växer bättre och delar sig snabbare kommer att lyckas på de andra cellernas bekostnad. Den kommer att ta plats, förstöra vävnaden den bor i och förstöra organet som vävnaden ingår i. När organet sviktar rubbas balansen och hela organismen, kroppen förtvinar och dör. På mikroskopnivå är det cellulär massdöd – i vårt mänskliga perspektiv en cancersjuk människa som dör ifrån oss. Det är smärtsamt och sorgset när det sker, men det är vare sig gott eller ont. Det bara är som det är.

Levande organismer lever i samspel med varandra – från mikroskopiskt perspektiv till globalt perspektiv. Växter tillgodogör sig näring ur jorden (som är rik och frodig av encelliga organismer), fångar solljus och koldioxid från luften i sina gröna blad och omvandlar dessa till kolhydrater och ren syrgas.

Växtätare äter och tillgodogör sig dessa blad, och andas den syrgas växterna skapat. Dessutom återför dom de näringsämnen de inte behövt till jorden genom gödseln och genom sina sönderfallande kroppar efter att livet upphört.

Köttätare äter växtätare (och varandra om dom kommer åt), växtätare äter växter. Växterna i sin tur äter utandad koldioxid, solljus och näringsämnen ur marken – näringsämnen som egentligen kommer från allt liv som dött och sönderfallit på marken.

Allt detta balanseras upp av sig själv. Den effektivaste överlever på kort sikt och kan föröka sig. På lång sikt kan det vara så att den effektivaste är alldeles för bra för sitt eget bästa. Alla antiloper är dödade och uppätna, och gruppen av superlejon dör av svält.

Massdöd och nyorientering följer och spiralen drar ett varv till. Det är inte cyniskt eller och rått, det bara är som det är.

Detta är den värld jag lever i. Att vara människa är att vara extremt effektiv som varelse. Vi lever i flock och skapar själva den miljö vi lever och verkar i. Detta är inget nytt, en gång i tiden fanns det ju ett gäng encelliga organismer som upptäckte fördelarna med att klibba ihop sig i stora sjok. Dessa sjok av celler var bara en av våra många förfäder.

Likt tidiga celler som offrade sitt eget självstyre och gjorde sig beroende av andra celler i sin närhet för att uppnå ett större mål – att med sina små kroppar bilda större kroppar, så har vi människor samlats med våra specifika kunskaper och färdigheter, kombinerat dessa och byggt civilisationer och samhällen som i sig fungerar som stora organismer av stål, sten, betong och trä. Ofantliga kroppar vars liv närs av jordbruk, fiske, boskapsuppfödning, gruvdrift och oljeborrning. För att cirkulera all denna näring genom samhällskroppen används biltrafik, tåg, sjöfart och flyg. Likt ett nervsystem styrs aktiviteten upp av telefonnät, internet, telegrafi och massmedier.

Vi människor, enskilda celler i dessa samhällsorganismer, lever våra egna liv och dör våra egna dödar. Precis som cellerna i våra kroppar behöver vi näring, luft och drägliga livsförhållanden för att kunna sköta våra uppgifter.

Om någon eller några människor, celler i denna samhällskropp, gör elakartat uppror och blir för effektiva och giriga så tar de för sig på bekostnad av andra. På kort sikt är det framgång. På längre sikt är det förödande. Detta är inte ont, och det är inte heller gott. Möjligen är det lite korkat och destruktivt – men ändå helt i enlighet med vårt sätt att fungera.

Spiralen ett varv till.

Naturen kan inte förstöras. Naturen har alltid sin gång. Det som kan förstöras är våra egna livsbetingelser. Och vi jobbar hårt på att lyckas med det. Global värmning, förstörd regnskog och uttunnat ozonlager. Vattnet och luften blir allt mer förorenat av giftiga kemikalier, restprodukter av mänsklig aktivitet som vår biologiska värld inte är förberett på att ta emot och göra något gott av. Förstörelsen tränger in i livsspiralens lägsta steg, in i encelliga organismer och plankton. Mikroskopiska kräftdjur och kvalster som lever på dessa kan inte heller bryta ner gifterna, utan de lagras i vävnader och celler. Kräftdjuren äts av fiskar, som äts av fåglar och däggdjur – och människor.

Katastrofen sprids som en röta underifrån, inifrån, från alla håll. Nya miljögifter. Genmanipulerat utsäde. Ökade utsläpp av koldioxid. Ökade skillnader mellan fattiga och rika nationer. Ökade skillnader mellan människor i samma samhälle. Skogsmark som svedjebränns av hungriga människor för att under några få år fungera som jordbruksmark innan kvävet är förbrukat och inget längre växer – och människorna tvingas bränna ner ytterligare skog för att överleva. Den övergivna marken saknar sammanbindande växtrötter och eroderar bort till öken av regn och vind.

Detta är inte naturförstöring eftersom naturen inte kan förstöras. Det är bara frågan om förändring, men en förändring som är så stor att livet som vi känner det idag inte klarar av att hänga med i svängarna.

Och vart kommer det att sluta? Massdöd och nyorientering – bara ett varv till på den gamla spiralen?
Kanske. Antagligen. För spiralen stannar inte, och den har inte givit oss människor något tryggt VIP-säte.

Det är upp till oss att förstå och agera så att vi faktiskt har en biljett till karusellens nästa varv. För spiralen har många varv kvar att gå, och det är upp till oss att hålla oss på plats. För Spiralen är inte beroende av oss människor alls.

Det är inte ont. Det är inte gott. Det bara är som det är.

Överst på sidan

 

Perspektiv
Skrivet 2005-02-03

Vi som människor tar oss själva på alldeles för stort allvar.

Givetvis rör sig jordskorpan, det är ju så den är är uppbyggd. Flak som flyter ovanpå en ganska mjuk och flytande klump av smält, het sten. Denna gång var det två flak av jordskorpa som råkade knyckla ihop sig under havet, och det ledde av fullt begripliga fysikaliska skäl till ett litet skvalp i vattnet ovanför knycklet.

Skvalpet spred sig över vattnet, och där det nådde land skvimpade det upp en bit och blötte ner.

Tar man fram ett förstoringsglas och tittar på området av land närmast havet så kan man konstatera att de där kolonierna av märkliga bakterier (de står på två ben, har digitalur och tar sig själva på jävligt stort allvar) tydligen blev nedstänkta och att ett fåtal verkar ha drunknat.

Javisst! Ett fåtal jämfört med den massdöd av bakterier som sker på andra ställen på jordskorpan - där bakterierna börjat angripa varandra eller ännu vanligare, att vissa speciellt tjocka och frodiga bakteriekolonier börjat suga näringsämnen från andra delar, så att de bakterier som fanns där först svälter och torkar bort.

Märkligt nog så är reaktionen på dessa massdödar mycket ljummare än den frenetiska aktivitet som vattenskvalpet resulterade i.

Detta är inte ett försök att skämta bort eller förringa de personliga förluster och familjetragedier som tsunamikatastrofen ledde till. Jag tillhör de lyckliga som inte drabbades personligen, men de som inte hade samma tur, har allt mitt medlidande.

Trots detta är det som hände är fullt begripligt, och har helt naturliga orsaker. Det handlar inte om att människan straffas, eller att naturen hämnas. Det är så här vår värld fungerar, och vi är en del av den. Står vi på fel ställe vid fel tidpunkt stryker vi med.

Det är faktiskt ingenting konstigt i det.

Överst på sidan

 


Vardagens veklagan
Skrivet 2005-03-06

Söndag eftermiddag och barnen börjar tycka att det kurrar i magen. Glatt halar jag fram enkilospaketet med färdiga Signumköttbullar handlade på extrapris.

Jag stålsätter mig lite innan jag skär upp förpackningen. För av någon anledning så luktar färdiga köttbullar alltid - sur äggmök.

Har ni tänkt på det? Spelar ingen roll vilket märke det är. Mamma Scan eller Signum eller vad som helst. Sprätta paketet och det luktar som att nån i familjen ätit vita bönor och sopor.

Varför? För köttbullarna smakar ju trots allt inte skit efter att man lagat till dem?

En annan sak. Snabbmakaroner! Fy fan vad dumt födoämne!

"Jamen, det är väl bra? Snabbt är dom färdiga och allt!"

Visst är dom snabbt färdiga, helt enkelt för att det är mycket mindre mat i dem jämfört med vanliga makaroner.

Men äter ni dubbelt så mycket snabbmakaroner än vanliga makaroner/spagetti?

Knappast. Man slänger upp ungefär samma mängd på tallriken som vanligt. Men istället för pasta så tuggar man - luft.

Samma sak då man köper bröd. Det verkar vara nån jäkla norm att ju "luftigare och fluffigare" ett bröd är, desto godare är det. Och det är ju vettigt (NOT), speciellt som folk sällan tittar på kilopriset när det gäller bröd!

Jag ska fanimej sadla om och bli pasta och brödbagare! Här finns det pengar att tjäna! Fluffigaste brödet i mannaminne! Jättelös smet, och så slänga i tvålflingor och massor med bakpulver. Löddret gräddas. Voilá!

Och kunde man dessutom ge idioten som fjärtar i köttbullsförpackningarna sparken - ja då hade mänskligheten tagit stora steg framåt.

Överst på sidan

 

Om Moral - Anders verklighet Del 2
Skrivet 2005-03-20

Vi är flockdjur, och det har vi varit ända sedan våra håriga förfäder reste sig på bakbenen. Kanske tidigare. Vi har klena tänder, förhållandevis svaga muskler, värdelösa naglar och kan inte ens fly fegt speciellt effektivt. Vi är beroende av att samarbeta med varandra.

Det vi har fått är en stor hjärna och ett grymt intellekt, med förmåga att kalkylera och förutse konsekvensen av våra handlingar. Detta är ett svärd som är synnerligen tveeggat!

Samma hjärna som gjort oss mycket farligare än vilket lejon eller vithaj som helst - har också gjort oss farliga för varandra. Vi är beroende av varandra, men samtidigt varandras farligaste fiender. Och det är en rätt udda mix!

Mindre intelligenta flockdjur har sitt beteende till största delen styrda av instinkter, instinkter som ganska hårdkodat reglerar umgänget mellan flockmedlemmarna. Vi har också sådana instinkter kvar, men är såpass intelligenta att vi vet att den starkaste hannen bara får para sig med alla honor så länge som en eller flera svagare (men lömskare) hannar inte bankar in pannbenet på ledaren med en sten då han sover. Vi kan sätta oss över våra egna instinkter! Kika på vilket avsnitt av Robinson som helst för att se mekanismen live!

Så, vad uppfanns då för att att vi ändå skulle kunna leva stabilt i flock? Jo - moral. Eller lite omformulerat - basala umgängesregler som alla förväntades följa. Ertappades någon med att bryta mot dessa regler, så riskerade man att få hela flocken över sig.

Att hålla sig inom ramen gav däremot fördelar, speciellt för svagare individer som annars skulle ha svårt att hävda sig.

Sett ur denna synvinkel är det ganska enkelt att förklara de mest grundläggande moralreglerna:

Du skall inte ta någon annans flintkniv och framförallt inte säga att det var Zok som tog den när Grok kommer och letar efter den. Du skall inte slå ihjäl dina egna flockmedlemmar och se till att hålla labbarna i styr trots att grannens hona ser mäkta parningsvillig ut.

Moralen är det klister som ser till att flockarna av människor håller ihop trots att vi ofta är lite för smarta och sluga för vårt eget bästa.

Allteftersom vi klyftigt nog lyckades ordna mer käk, så växte flockarna. Större flockar var bra - man kunde jaga större byten, och tryggheten ökade också ifall man råkade i luven med någon grannflock. Faran inifrån den egna flocken ökade dock med antalet individer. Man ville ju göra karriär redan i förhistorisk tid! De från början säkert ganska löst och primitivt formulerade umgängesreglerna behövde vässas upp, och kontrollen över den egna flocken skärpas.

Religionen uppfanns. Den tjänade flera syften - den stod till tjänst med strikta umgängesregler, den besvarade många funderingar som de allt smartare hjärnorna ställde sig, till exempel vad vitsen med allt detta egentligen var? Religionen skapade samhörighet inom flocken och förutsättningar för samarbete mellan olika flockar som delade samma religion och därmed sociala norm.

Dessutom - och det är viktigt - markerade en stark religion en skarp distans till flockar som var främmande och inte delade samma norm. Dessa kunde man glatt förklara krig mot, överfalla och knycka förnödenheter och honor av.

Du skall inga andra Gudar hava jämte mig.

La illaha illa Allah - Ingen annan Gud än Allah!

(Nu ska i ärlighetens namn sägas att både Kristendom, Judendom och Islam är betydligt mer senkomna religioner - men de stammar allihop från samma ur-religion - och normerna kommer ända från denna stam)

Jag ska försöka knyta ihop denna inledning innan den blir hur lång som helst. Moral och religion, lag och normalitet är alla sidor av samma mynt. Det finns ett bakomliggande, mycket konkret syfte med dem - nämligen att se till att samhället - flocken - håller ihop.

Så - vad är de bakomliggande syftena med den moral som vi har idag? Vilka moraliska regler har vi och samhället nytta av, och vilka har spelat ut sin roll genom att helt enkelt inte behövas längre?

Överst på sidan

 

Mera Moral - Anders verklighet Del 2,5
Skrivet 2005-03-21

Samhällsflocken av människor har blivit så stor att den tappat mycket av sin betydelse för den enskilda individen.

Den ursprungliga flocken skänkte trygghet och gemenskap, och underlättade livet massor jämfört med att leva livet ensam. Flocken var försvarsmakt, försäkringskassa, socialtjänst och försäkringsbolag - allt i ett. Under förutsättning att man höll sig till flockens normer.

Idag är flocken ( i vårat fall Sverige) så stor att den enda gången man känner riktig grupptillhörighet som svensk är på hockeyfinalen i VM eller melodifestivalen.

Det är därför inte speciellt svårt att förstå varför människor grupperar sig i mindre flockar, med snävare normer. En rolig tanke i sammanhanget skulle väl vara att det är samma drivkraft som ligger bakom både Livets Ord och Hells Angels..

Men alla är vi - oavsett grupptillhörighet - beroende av den stora megaflocken, samhället. För det är megaflocken som ser till att vi kan köpa billiga importerade tomater från Spanien, att vi kan ta oss fram med bilar från Japan (som i sin tur innehåller järnmalm från Brasilien), och att vi kan få våra blindtarmar opererade på sjukhus av specialister.

Det handlar alltså om flera nivåer av grupperingar - från familjegruppen, via vänkretsen, via frimärksklubben, församlingen, nationen, Europa och världen.

Olika normer - moraler - är tillämpliga på olika nivåer! Och en högre norm, till exempel Sveriges lagbok som gäller samtliga människor som befinner sig i Sverige, måste också kännas vettig för flertalet av de människor som bor där - oavsett undergrupp och oavsett moral.

Därför är - enligt min uppfattning - den viktigaste egenskapen hos en politisk beslutsfattare på högre nivå att kunna se förbi sin egen personliga övertygelse och moral och fatta beslut som gynnar hela samhället i stort, trots att beslutet i sig är tvärtemot vad han/hon egentligen tycker.

Och den enda gemensamma måttstock vi har, som alla faktiskt kan ställa upp på och komma överens om, är logik och vetenskap på basal nivå. Kunskap och förståelse över vilka handlingar som leder till vilka konsekvenser. Objektivism. Utifrån denna gemensamma måttstock byggs lagen - som ju ska gälla alla.

Komplettera detta med en moral som värdesätter den personliga friheten att tänka och handla som man vill så länge det inte bryter mot lagen, som värdesätter tolerans - att det är OK att tänka annorlunda än en själv, och att det kanske till och med är en tillgång med olika religioner, grupperingar och värdegrunder...

Då tror jag att vi har ett samhälle som är vackert och gott att leva i, oavsett om man är bög eller puritan, muslim eller svenssonkristen.

Överst på sidan

 

Om Gud och löss
Skrivet 2005-04-04

Jag intresserad av människor, tycker om att försöka förstå utan att värdera. Muslimer, hinduer, kristna eller satanister - det spelar inte mig någon roll alls. Alla är folk, och det mesta kan förstås utifrån det.

Religion kan vara hämmande - ju mer hämmande desto mer fanatiskt troende man är.

Man kan se det som en samling löss som sitter och häckar i varsitt fack i en iskubslåda. Lus nummer 1 sitter i Islamfacket. Lus nummer två i Kristna facket etc. Lus nummer 1 beskriver världen som han ser den inne i sitt fack. Likadant gör de andra lössen i sina respektive fack.

Allihopa sitter dom i samma låda. Men det är det tyvärr inte så många av dom som begriper - istället för att slå sina kloka lushuvuden ihop och snacka med varandra respektfullt och lyssnande så bråkar och käbblar dom med varandra om vilket fack som är DET RÄTTA och DET KORREKTA.

Hade dom istället väntat lite, lyssnat och tänkt till så kanske dom rent av hade kunnat förstå den stora övergripande bilden. Men icke - respektive lus kurar istället ihop i botten av sitt eget fack och gapar lite extra åt dom andra istället. Vägrar se, vägrar höra och vägrar förstå.

Var sitter jag då?

Jag är lusen i taket, ovanför islådan. Det är en fin utsikt härifrån.

Överst på sidan

 

Till dig som tar hand om mig..
Skrivet 2005-10-05

När jag skriver detta har jag ingen aning om vem du är. Och när du nu läser de här raderna, är det kanske så att jag fortfarande inte har en aning om vem du är.

Och det är ju synd, för jag hade ärligt och uppriktigt velat lära känna dig. Vårdpaket som jag behöver skötsel varje dag. Tandlösa munnar ska fyllas med färdigmald föda, värkbrutna kroppar ska vändas för att hud och vävnader inte ska nötas sönder mot aldrig så mjuka lakan. Ja, allt det där vet du. All denna intimitet kräver ju nästan att man är lite polare, eller vad?

Så jag tänkte att du kanske är intresserad av att lära känna mig lite. Eller rättare sagt den jag var innan jag blev permanent medlem i geriatrikermöblemanget på det här stället.

Jag hade också som yrke att ta hand om folk. Som du redan vet har jag en tatuering på min högra överarm, den som ser ut som ett flätat ornament.

Brevid ornamentet tänkte jag tatuera in orden "Sedare dolorem opus divinum est" - "Att lindra smärta är en gudomlig gärning". En rätt cool tatuering för en narkossjuksköterska, eller hur?

Nåja, du vet ju bättre än mig om tatueringen blev av. Om inte, får du gärna leja en gaddare på min bekostnad som fixar det - här på hemmet. Kan nog bli en spännande övning, speciellt om äldrevården fortfarande är lika stelbent som på min tid.

Jag tycker om livet, att njuta av det på alla sätt. God mat, god vänskap, vansinnig humor, hård musik och het erotik.

Det kanske är lätt att känna vemod eller hopplöshet inför vårdpaket som mig. För trots allt kommer jag bara att ligga här tills jag dör. Jag blir inte bättre.

Men kom ihåg att jag har redan varit bäst, och det är svårt att toppa. Så sluta sucka, nu är min tid av vila. Av höst.

För jag tycker om ljudet av skratt mer än allvarsam tystnad. Jag tycker om känslan av varma händer och svala sängkläder. Och om jag fortfarande kan svälja utan att få ner tuggan i lungorna istället - så är min favoritmat het, chilikryddad grillmat, vitlök, basilika, pesto, stekt potatis och smakrik ost. Jag tycker om mörkt öl och rökig islaywhisky.

Om du låter mig få smaka på det ibland så lovar jag att inte spöka för dig. Eller så kanske jag spökar för dig i alla fall, men bara lite vänskapligt.

Hälsningar - Anders

Överst på sidan

 

Förlamning i Mach 2
Skrivet 2005-11-07

Fan!

Jag tycker att det är märkligt hur tiden speedar iväg den här tiden på året. Veckorna matar på som ett accelererande snälltåg så att det slår gnistor runt rälsskarvarna. Min själ hänger som en lång skugga efter kroppen, släpandes efter någonstans i slutet av förra veckan och gläds över att det snart är helg.

Men trots det sitter jag här igen, på jobbet och det är måndag.

Och på sätt och vis är det bra att tiden går fort. Det är som att snabbspola en trist film framåt. Till våren och sommaren.

Tyvärr är biverkan att den gnutta meningsfullhet filmen ändå hade - totalförintas. Det blir ett pladdrande, högfrekvent tjatter som susar runt öronen på mig, karikerade skuggor av människor som fladdrar runt och viftar med armarna inför min melatoninförgiftade blick.

Ska det vara på det sättet, så nog kan jag lära mig leva med det. Ett slags dvala där människan kurat ihop sig till en allt hårdare och snabbare stålkula som skoningslöst brakar fram genom den mörka, fuktiga, snöfria förvintern.

Undrar var jag landar bara. Kanske fasar jag in i verkligheten igen då jag står där och skall griljera julskinkan med senap och ströbröd? Eller dröjer det till solen får snön att lysa fosforvitt i mars?

Det spelar ingen större roll känns det som. Jag vill till våren igen.

Överst på sidan

 

 Hungrande synapser
Skrivet 2005-11-16

Min själ hibernerar, låst i melatoninparalys. Dagar av lönetjänst, kvällar av passiv trötthet och håglöshet.
Världen är grå och suddig, som om hjärnan inte förmår notera de färger och detaljer som förnuftsmässigt borde finnas där.
Imorse tog jag med den lilla ask med portionsförpackad drog som legat i mitt kylskåp. Jag har bestämt mig för att börja knarka igen.
Förväntansfullt tog jag den första dosen. Först hände ingenting.

Sedan fasar verkligheten in med full kraft. Medan hårstråna på mina underarmar reser sig och små köldrysningar pilar runt min kropp av giftets perifera verkningar - så skärps min blick.

Hjärnan börjar processa informationen som ögonen förser den med. Fokuset blir skarpt, jag blir medveten om detaljer, tonfall och kroppspråk hos de människor jag har omkring mig. Jag ser rynkorna i textilen mina byxor är sydda av. Plötsligt är jag totalt och intensivt närvarande, världen är krispig, färgfylld och.. levande!

Upprymdhet och sorg. Mitt nervsystem älskar den lilla molekylen, och jag är ju trots allt ett med mitt nervsystem. Sorg över det misslyckande det trots allt handlar om - fem månader utan nikotin fick sin ände på detta sätt.

Nåja. Om alla misslyckanden vore såhär lustfyllda så finns det ingen större anledning att klaga.

Amen

Överst på sidan

 

Holy Homophobia
Skrivet 2006-03-28

Varför är kristna som kollektiv sett så avogt inställda mot homosexuella?

Trots allt, det kristna kärleksbudskapet ska ju finnas där i botten. Förlåtelse för vilka synder som helst är ju central i kristen doktrin. Jesus väninna var prostituerad, "envar som tror på mig skall vara frälst" och så det där att han raskt förlät och frälste sina med-delinkventer på Golgata medan de hängde på sina kors.

Dels det.

Plus det faktum att kristna i de flesta fall faktiskt är lika förnuftiga och kloka som alla andra. Och därmed knappast immuna mot rena förnuftsargument som "Vad vuxna, samtyckande människor gör av fri vilja är upp till dom."

Titta lite noggrannare på TVn nästa gång någon bibelrygg intervjuas i frågan. Du kommer att finna tre typer:

1. De som inte finner något hinder för att kombinera homosexualitet och kristen tro. De har fokuserat på kärleksbudskapet, och har rationaliserat bort bibelns ganska massiva homofobi som gammalt otidsenligt tankeskrot. Här finner man bland annat KG Hammar.

2. Kristet troende homofober. Människor som hade äcklats av bögjävlarna oavsett om dom hade varit troende eller inte. Med illa dold förnöjsamhet förklarar dom att homosexuella givetvis älskas av Gud, men att Guds lära faktiskt är ganska klar i homosexfrågan. Avstår man från homosexuella handlingar och lämnar sin själ till Herren så kan man dock bli botad. Halleluja!

3. Icke homofoba kristet troende, men som ändå inte kan bortse från vad bibeln tycker om homosexualitet. Detta är den intressanta gruppen!

Här kan man se hur de närmast beklagande säger att bibeln tyvärr är ganska entydig, men att homosexuella ändå är värda full respekt och givetvis är fria att göra sina egna livsval. Den här kategorin har ingen egen motvilja mot samkönade relationer, och antagligen har dom också köpt alla förnuftsmässiga argument för att homosexuella faktiskt är fria att göra vad de vill. De har inga egna problem med det.

Deras problem är däremot att den moraluppfattning som de anammat, faktiskt spretar isär från deras egna privata uppfattning på just denna punkt.

Men som troende kristna litar de på att Guds ord och uppfattning är den riktiga.

Orienterare och militärer har ett ordspråk om då man gått vilse. "Om kartan och naturen inte stämmer överens med varandra - då gäller naturen."

Om förnuft och moraluppfattningar inte stämmer överens med varandra - då gäller förnuftet!

Tycker jag.

Överst på sidan

 

 Lite mera Gud igen
Skrivet 2006-04-13

Man ska inte ens försöka applicera logik på gudsbegreppet. Enligt religiös doktrin är Gud bortom allt sånt, bortom fattningsförmåga. Gud har alltid funnits, Gud är grundförutsättningen, och därför är det en meningslöst att fundera på vem som skapat skaparen.

Som sagt - det går inte att spräcka Guds existens med logik. Då jag inte har någon religiös tro i traditionell mening (jag är "Spiraltroende" enligt min alldeles egna definition - se tidigare inlägg), så är hela "Guds-existens-eller-inte" diskussionen för mig rätt ointressant.

Men jag kan kanske bjussa på en liten gissning ändå?

Om vi utgår från att den idag dominerande skapelseteorin, Big Bangteorin, är sann så uppkom universum ur ett djupt intet. Ett intet utan dimensioner som längd, bredd och djup och tid. Ett absolut mörker bortom mörker rådde över djupen.

Detta intet är bortom det absoluta tomrummet (ett tomrum är annars rätt enkelt att tänka sig, ta bort allt på en plats så är ju tomrummet det som återstår). Ett vanligt tomrum innehåller juhur tomt det än blir ändå längd, djup och tid.

Så plötsligt smäller det till inuti detta intet. Varde ljus! En bubbla av rum skapas, ett begynnande universum som expanderar radiellt utåt med ljusets hastighet. På insidan av bubblan finns dimensioner, materia och tid. På utsidan fortfarande samma tidlösa intet. Efter den tid som vad vi jordlingar kallar ett år har gått, så är bubblans ytterkanter ett ljusår ifrån den punkt ljuset först uppträdde.

Bubblan är dock lite märklig, för ingenting inne i bubblan kan färdas fortare än med ljusets hastighet i förhållande till något annat. Detta innebär att bubblans radie faktiskt är lika med bubblans diameter - ett ljusår. Bubblan är alltså krökt på ett sådant sätt som vi hårlösa apor trots våra hjärnor har lite svårt att föreställa oss.

Nog om det. Det är nog helt enkelt så att det faktiskt får lov att vara lite bizarrt i bubblans ytterkanter där längd, bredd, djup och tid faktiskt ligger i direktkontakt med tidlöst, dimensionslöst intet. Klart som attan att det bänder och spänner en del där ;-)

Åter till Gud. Enligt konfirmationsundervisningen är Gud bortom tid och rum. Gud är därigenom allomfattande och allvetande, befinner sig i varenda punkt, i varenda ögonblick, både i det förflutna, i nuet och i framtiden. Gud är just nu både i universums födelseögonblick, i nuet och långt borta bortom universums slutliga utslocknande.

Samtidigt.

Hinduernas högsta mål är att slippa den reinkarnation - cykel av återfödande, som dom tror på. De vill uppnå Nirvana, det totala utslocknandet. Intet.

Intet = Gud?

Är Gud helt enkelt synonymt med det rumslösa, dimensionsfria ingenting som fanns innan Big Bang? Och som fortfarande utgör det media som vårt universum expanderar i?

För rent logiskt borde det ju vara så. Gud är bortom tid och rum. Gud befinner sig överallt och ingenstans. Gud befinner sig i alla tider.

Den bubbla vi kallar universum är krökt, kanske alldeles mycket mera krökt än vad vi någonsin kan tro? Istället för en rund uppblåst sfär med Gud på utsidan och vi på insidan så kanske ballongen är vikt och hoprullad i lager på lager med utsidan varvad med insidan så intimt att man inte enkelt kan säga vad som är vad?

Gud överallt i minsta punkt. Ingenstans och överallt. Och när som helst.

Men egentligen skiter jag i vilket. Om femtio år kommer min hjärna att vara jord, och mina egna tankar att vara någon annans minne blott i bästa fall. Jag förutsätter att om Gud finns och vill mig något kommer han att låta mig veta det då.

Tills dess tänker jag ägna mig åt att leva så gott jag kan och fundera på saker som jag faktiskt begriper mig på. Jag är ingen liten rymdblomma i kosmos.

Sådan är jag.

Överst på sidan